TOUGH VIKING Slottsskogen 2019. @ocrkarin

Hej och välkomna till min och Åsas nya hemsida osteopatlandslaget.se. Det är här jag kommer blogga och skriva om mina lopp framöver 🙂


Ett av mina favoritlopp under året. Tough Viking i Slottsskogen. Ett lopp som går i hjärtat av Göteborg. I år hade jag inte lagt in loppet i min tävlingsplanering men lämnade det öppet i fall jag ändrade mig. Jag tränar på som vanligt under veckan. På fredagsmorgon börjar jag fundera. ”Antingen så springer du ett intervallpass idag eller så springer du Tough Viking i Slottsskogen imorgon”. Helt plötsligt blev valet extremt enkelt.

Det spelar nästan ingen roll vilken startlinje jag står på. Jag blir nervös. Alltid. Det har varit stunder där nervositeten nästan blivit förlamande. Genom åren har jag dock hittat sätt att omvandla nervositeten till något användbart och positivt. Många gånger har jag ställt frågan till mig själv, ”varför gör jag detta, varför utsätter jag mig får denna stress och press”. Detta gav mig bara ännu mer prestationsångest förut. När dessa frågor kommer upp idag, inför lopp eller när jag står där på startlinjen. Så svarar jag på den frågan. ”För att jag älskar att springa hinderbanor. Jag älskar att se vad min kropp går för och jag vill se hur jag kan ta mig an den här utmaningen just idag.” När jag har svarat på det (för mig själv) så brukar jag le, om inte automatiskt så tvingar jag mig själv att le. Succé varje gång.

Jag och Hilde retas i startfållan, vi försöker distrahera oss från det jobbiga som snart kommer. Starten går och som väntat tar Hilde täten. Detta är fjärde gången vi möts på denna banan. Jag har vunnit två av dem. Hilde är sugen på att slå mig.

Första kilometern är det bara löpning uppför, Hilde leder och snart springer även en tjej som heter Malin om mig. Vi springer tätt ihop alla tre. På Tough Viking startar tjejer och killar samtidigt och jag gillar det sådär. Vi kommer in i terrängen där endast en person kan springa på stigen i bredd. Hilde gör en höger-vänster innan och får fem killar mellan henne och mig. Då börjar den första killen i raden att gå och det tar tvärstopp. Jag blir stressad, försöker komma om, men det är för tajt. I nästa uppförsbacke springer en kille om mig, jag är antagligen i vägen för han. Nästa stund går det nedför och då är han i vägen för mig. 

Vi är strax tillbaka i centret av Slottsskogen igen, jag lyfter blicken och i nästa stund snubblar jag på en gren i terrängen. På en halvsekund gör jag ett magplask bland löven. Upp igen, och fortsätter springa bort mot ett av de första tekniska hindren, pipe-hang och stegen. Hilde är ute först med mig tätt bakom.

När jag och Hilde sprang emot varandra 2015, sprang hon ifrån mig i rasande fart och jag flög om henne på hindren. 4år senare så skiljer det knappt något mellan oss på varken löpning eller hinder. Jag är någon sekund snabbare på vissa hinder och hon är som blixten ner för alla backar.Detta gör att det inte är mer än 0-15meter mellan oss under stora delar av loppet.

Till min förvåning märker jag att jag tar in lite så fort det går uppför, när det sedan vänder så tar hon tillbaka försprånget. Och så här håller det på. När vi kommer till wreckbagen och den branta Bragebacken går vi bredvid varandra. Bägge två får anstränga sig för att inte få ögonkontakt och skratta åt hela situationen. Hilde går om mig, jag springer om henne på vägen ner. Slänger av oss wreckbagsen, vänder om upp för backen igen. Vi går igen bredvid varandra. Jag börjar få in någon slags gungande teknik och tappar fart, Hilde går om mig. I nästa nedförsbacke drygar hon ut ledningen till ca 15-20meter och håller den fram till sista kilometern.

Då kommer vi fram till Atlasstenen på 50kg. Jag går fram och lyfter upp stenen utan några större besvär och går om Hilde, hon är strax  bakom mig. Nu närmar vi oss rampen och jag vet att det är nu jag kan vinna loppet. Jag bestämmer mig för att springa mot den direkt, utan vila, Hilde gör samma sak. Jag springer upp på rampen och inser när jag springer på den att den var mycket större än vad jag trodde. Det känns som jag springer i en evighet innan jag sträcker upp armarna mot stången och tar mig upp. Jag sneglar åt vänster och ser ingen Hilde. Jag har minst 15 sekunders försprång om hon klarar det på andra försöket. Jag tar mig ner för rampen och hör strax en gemensam suck, Hilde måste ha missat igen. ”Nu är det dags att lägga in en växel, för när Hilde väl klarar rampen så kommer hon springa för livet för att komma ikapp mig och då vill jag inte ha såsat bort en vinst”. Jag kryper så fort jag kan och hör ett glädjetjut, Hilde klarade rampen på tredje försöket. 

Jag springer så fort jag orkar på asfalten mot den bruna ån som rinner igenom Slottsskogen. Jag kastar mig i och inser att det inte går att gå i den. Den tjocka leran suger tag om mina skor och jag tvingas lägga mig på mage i det låga vattnet som flyter ovanpå den tjocka leran. Jag gör allt jag kan för att inte doppa ansiktet i vattnet. När jag tagit två av fyra längor ser jag Hilde. Hon hejar på mig glatt, jag förstår nästan att hon gett upp men jag vägrar att sakta ner. En vägg och ett nät senare så har jag endast mållinjen kvar och jag tar hem fjärde vinsten på fem år i Slottsskogen.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s