Ultimate OCR 2019 @ocrkarin

9km hinderbanelopp i Åkersberga nära Stockholm. Ett lopp där nästan alla mina största konkurrenter är på plats. Jag har känt mig väldigt pigg veckan inför loppet, formen börjar att visa sig och jag är supertaggad.

Starten går. Linnea, Annika och Ida tar täten, jag springer tillsammans med Malin. Efter första kilometern springer vi in i terrängen och mer kuperad terräng. Jag springer om Malin. Vi kommer fram till en mindre wreckbag, jag märker att jag börjar ta in på täten. Ida springer bara några meter framför mig. Vi slänger av oss säckarna och springer vidare i terrängen. Det går nedför på smala stigar, jag närmar mig Ida, försöker springa om men stigen är för smal. Träden piskar mig i ansiktet. Tillslut kommer det en öppning i mossan och jag springer om. Vi springer runt på stigarna i skogen någon kilometer till. Annika och Linnea springer ca 15-20 sekunder framför mig, Ida ligger på samma avstånd bakom mig. Vi springer nerför en snårig stig och kommer snart ut på ett hindertätt-område med ringar, balans-hinder och ”välta-däck” hinder innan det bär av upp i skogen igen. Jag springer bra, benen känns pigga och jag ser Annika framför mig men inte Linnea, hon måste ha ökat. 

Vi kommer fram till ”skidbacken”, där vi ska bära en stock uppför backen. Jag börjar jogga med lätta steg till en början och efter en stund börjar jag gå, osäker på vilken sätt är det bästa. Varierar lite mellan sätten och tillslut går jag. Väl uppe joggar jag med stocken på ena axeln. Den studsar upp och ner och sakta skapar små skavsår i nacken. Jag ser inte Annika. I nästa kurva kollar jag upp och ser att jag fortfarande inte lyckats skaka av mig Ida. Loppet fortsätter i samma anda, mycket löpning i teknisk terräng och grusvägar. Linnea ser jag inte längre, Annika är ca 15sekunder framför mig och Ida har samma avstånd upp till mig. När vi går in på sista kilometern är jag nästan förvånad över hur fräsch jag känner mig, försöker öka men jag lyckas inte närma mig  Annika. Vi kommer in mot sista hindret, riggen. Allt kan hända och jag skyndar mig igenom den så fort jag bara kan, Annika fastnar. Axel, Krister och Oskar skriker på min vänstersida ”hoppa”, ”kom igen”!! I samma stund avslutar Annika hindret, jag hoppar till Spinning wheels och sprintar mot mållinjen, 2 sekunder bakom Annika. Ida springer in 11 sekunder efter mig. 

Ett spännande lopp där jag lärde mig mycket. Löpningen kändes bra, särskilt i terrängen. Men det som var roligast var känslan, känslan att formen börjar ta sig, känslan att kroppen tål så otroligt mycket mer än den gjort tidigare. Och glädjen kring sporten. Jag hade riktigt kul i lördags.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s