Toughest Malmö 2019 @ocrkarin

Loppet jag både hatar och älskar samtidigt.

Loppet symboliserar en start för mig. 2015 var första gången jag tog på mig en elitväst i hinderbanelöpning och Toughest-lopp. Det var även första gången jag vann ett Toughest-lopp. Det är oftast det första Toughest loppet på säsongen där vi möts igen efter 6 månaders försäsongsträning. Spänningen ligger i luften tillsammans med sol, vårvärme och god stämning på Ribbersborgstranden.

Dessa positiva känslor möts av min egen uppfattning av vilken typ av lopp jag tycker bäst om att springa och presterar bäst på. Jag gillar att springa i terrängen. Teknisk terräng där löpningen i sig är ett hinder. Jag gillar när det är kuperat men främst är det terrängen jag föredrar. De senaste åren har jag blivit frånsprungen på stranden i Malmö och det blir en påminnelse om hur långt jag fortfarande har kvar att förbättra i löpningen. De positiva känslorna vann, och vad rätt de skulle ha.

Foto: jacquesholst.com

Jag har hittat ett helt nytt lugn den här säsongen. Jag är nervös men glad och kontrollerad. Brian ropar in oss i startfållan och jag springer först in, redo att sätta igång. Starten går. Annika, Linnea och Julie tar täten, jag ligger strax bakom Julie. Vi springer igenom lite enklare hinder innan vi är tillbaka i eventområdet och det nya hindret. Power push.

(Annika) Foto: jacquesholst.com

Lite väl avslappnad inför det här hindret hade jag inte kollat upp helt vad vi skulle göra. Det jag visste var att det var ont om slädar och jag möter Annika och tänker att jag tar hennes. Då springer hon runt och påbörjar att putta den tillbaka. ”shit, ska man putta den tillbaka också”. Jag tar en ny släde och puttar den framför mig snabbt, vänder om och ska börja putta den tillbaka igen, då skriker funktionärer och publik på mig. ”STOPP, spring!” Stressad börjar jag springa mot bansträckningen, fel, springer tillbaka, rundar hindret innan jag tillslut kommer ur från hindret. ”SATAN”. Irriterad på mig själv att jag inte kollat ordentligt på hindret när det trots allt låg precis vid starten. Jag använder ilskan i löpningen framåt. 100m till och då inser jag vilken kraft hindret tagit på kroppen. Dips walk, flying monkey jag går om Julie i hindret. Längre löpning och.. är det sant.. Jag närmar mig Linnea och Annika på ett löpparti. Får känna efter om jag springer för fort, nej. SHIT. Julie springer om mig. Flertal hinder, jag tar easy-lane på swing-walken, känner mig säker på mitt val och strategi för loppet. Julie tar täten med Annika och Linnea tät bakom. Jag ligger längre bak igen, 15-30sek hela vägen tillbaka in i eventområdet. Jag får flash-backs från de två tidigare åren där jag hamnat långt bakom täten. Skillnaden är att det inte är så långt mellan oss detta året.

Foto: jacquesholst.com

Floating walls, Julie har skapat en lucka. Jag kör easy-lanen snabbt och även extra hindret. Jag närmar mig Linnea. Dragons-back, jag närmar mig ytterligare. Då hör jag någon bakom mig, va? Har jag någon så nära bakåt. Tittar fram igen. ”Vart är Annika?” Tittar bak igen, det är Annika, hon måste ha strulat på väggarna.

Jeep-dunks, Linnea ser ut att slita. ”Nu är det dags Karin”. Jag går så fort jag kan med 20-25kg i varje hand. I slutet på hindret går jag om Linnea, släpper dunkarna och tvingar benen att ta mig framåt. Linnea är precis bakom mig. Jag hoppar upp på ställningen till spinning-wheels. Ser att de ändrat dem något efter att jag kollat dagen innan, tar ett andetag och kör. Klarar det, Linnea också. Vi springer vidare, Julie är i laxtrappan. Jag springer mot den andra. Linnea tar repklättringen. Jag andas, kör och gör hindret på 7 sekunder(!), kör ett snabbt lycko-hopp och tar med mig adrenalinet in i löpningen. En kvar, Julie.

Foto: jacquesholst.com

Hon springer snabbt, jag ökar. Sliden, simning och löpning igen. Jag har tagit in mycket, jag är 5 sekunder bakom henne. Tänker, ”ska jag springa om?” Nej, jag måste ha lite explosivitet kvar till rampen. Ligger vi i detta tempot så kan jag ta den direkt. Julie, ökar något och springer in mot rampen, 7 sekunder innan mig. Jag ser att hon springer mot rampen direkt. Jag saktar ner. Antingen klarar hon rampen eller missar. Oavsett så tjänar jag på att vila för att ta den på första försöket, antingen för att slå henne eller den som kommer bakom mig. Hon missar. ”Nu kör vi”. Jag springer med hög fart mot rampen och tar hem min tredje vinst i Malmö på fem år. Förvånad, lättad och jäkligt glad, tar jag mig ner för brandstången och korsar mållinjen ensam.

Foto: jacquesholst.com

Så vad tar jag med mig från det här loppet. För det första så har jag verkligen förbättrat mig i löpningen i år. Väldigt mycket. Jag tar med mig att klara något du inte trodde du skulle göra slår känslan att leva upp till förväntningar. Våga utmana dig själv; våga förlora för att kunna vinna, våga misslyckas för att lyckas och allt sånt där ;).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s