Military Fitness. Kviberg 2019. @ocrkarin

Bilder: Hom Television och FotoMoije

Lyckokaos. Efter ett år av planering är vi äntligen igång med vår klinik Osteopatlandslaget. De senaste tre veckorna har vi jobbat från morgon till kväll för att färdigställa allt och samtidigt fortsätta att ta emot kunder. Det har varit en fantastiskt rolig tid. Det som har hamnat i kläm har varit träningen. Första veckan envisades jag med att bibehålla löpmängden men insåg att det inte gick. Kroppen bröts snabbt ner och jag blev extremt trött och sliten. Lättade på träningen den mest intensiva veckan inför öppning. Fokuserade på de viktiga passen och la sedan all energi på kliniken. Det är viktigt att ha en plan, ett mål och en röd tråd i sin träning. Dock är det ännu viktigare att kunna vara flexibel när livet tvingar dig till det. Det var rätt beslut, för nu i lördags var jag full av energi och glädje.

Military fitness har varit en tävling jag älskat sedan min första 2015. De levererar alltid bra tävlingar med fokus på mycket hinder med inslag av några tekniska. Ett format som jag både tycker är sjukt kul och passar mig bra.

Lördagen levererade äkta Göteborgs väder och terräng. Regnet öste ner hela morgonen. Vi väntade med uppvärmningen in i det sista för att inte bli för blöta och kalla för tidigt. När jag är klar med uppvärmningen tittar jag åt vänster, min blick dras åt en ljus regnjacka med en liten figur på axlarna. Värmer lite till. Tittar tillbaka på personen och ser då att det är min bror, Jennie och mina 2 brorsdöttrar som åkt ner från Hemsedal för att se mig tävla. Jag blir rörd, ödmjuk, glad och sjukt pepp på tävlingen.

Jag känner mig lugn och supertaggad att starta. Starten går och jag bestämmer mig för att utmana mig att ligga före Linnea i starten. Hon är en snabbare löpare än mig och vet att jag måste ligga på för att lyckas med det. Vi bär säckar och sedan springer vi upp och ner för en teknisk backe, Linnea är precis bakom mig. Efter en kilometer kommer det ett bärhinder till, följt av 4-5 väggar, balanshinder och utförslöpning. Jag drygar ut ledningen.

När vi kommer tillbaka till eventområdet efter 2,5km leder jag med ca 30sekunder. En rigg och sedan en lång löpning ute i en äng. Jag håller uppe tempot, inser hur fräscha benen känns. Då kommer det långa partiet med löpning/gång i en knädjup bäck. Vi går igenom en tunnel där vi ska under ett nät som är så sjukt tungt att vi måste dyka ner i bäcken. Jag drar en kallsup i det bruna vattnet och försöker i ren panik snyta ut vattnet när jag kommer upp till ytan. Tar mig vidare i bäcken i takt med att jag passerar några killar. Traillöpning, några väggar, repklättring. Så kommer vi fram till det tunga däcket som ska dras framåt i en stor kedja. Jag kommer ihåg att jag gillade detta hindret i Stenungsund. Inte idag. Det brinner i mina framsidor och vaderna börjar bli trötta. Jag är halvvägs när Linnea startar på hindret. Shit, var hon så nära. Jag har inte sett henne på länge. Jag gräver djupt och vill bara bli klar med hindret. När jag är klar ser jag att Linnea kommit halvvägs, hon gjorde första delen riktigt snabbt.

Jag springer bort mot den branta backen som brukar vara med på Toughest i Göteborg. Skillnaden idag är att nu ska en säck med upp och ner för hela backen. Jag slänger upp säcken på axeln och börjar gå. Bestämmer mig för att röra mig framåt hela tiden. Vaderna brinner och mjölksyran kryper på i axlarna. Jag slänger över säcken på andra axeln och fortsätter så hela vägen upp för de 50-60 höjdmetrarna. Nedför försöker jag jogga lätt, vill bara bli klar. Håller koll på fötterna i den tekniska terrängen. Förbereder mig på att bara släppa säcken om jag snubblar. ”Upp med blicken, andas”. ÄNTLIGEN, ca 6,5minuter senare får jag slänga av mig säcken igen. Jag springer vidare tillbaka mot eventområdet. Terränglöpning nedför, en massa väggar och vi är ute på fotbollsplanerna igen.

Underhinder med nät. Jag börjar krypa, pressar kroppen mot nätet. Ingenting händer. Jag pressar med all kraft jag har, jag kommer framåt, långsamt. Klart. Ett till. Jag tar ett djupt andetag och pressar en gång till. ”F*n, vad tungt”. Jag skrubbar bort den värsta leran från händerna i en vattenpöl och springer bort mot monkeybaren. De hängande stegarna gungar i det att jag börjar gå. Stegarna är räfflade vilket ger dig bra grepp men smärtar ordentligt. Jag tar mig framåt utan att stressa för att inte riva upp händerna. Hoppar ner och tittar snabbt på mina handflator, de är hela. Jag får en rejäl endorfinkick och springer vidare med Anna på cykel och Oscar springer bredvid och filmar :). 

Väggar, över-under och sedan det evighetslånga kryphindret. Jag börjar rulla, får ett riktigt bra flow. Oscar går på min högersida, jag hör Dante och pappa på min vänster. Jag börjar bli snurrig, fortsätter. Jag blir illamående, fortsätter. Första delen klar. Jag ställer mig upp, kroppen går åt höger av sig själv. Nytt kryphinder. Rullar. Då känns det som jag ska kräkas, får krypa en stund. Färdig. Dra däck, hög vägg, stege och nu är det bara rampen kvar. Flera skriker till mig att rampen är hal. De har släppt ner rep för att killarna har haft problem med den. Jag går några steg innan jag springer mot rampen. Har perfekt grepp, siktar in mig på repet, tar tag i det och drar mig upp för rampen. 

Tack för ytterligare en grym tävling Military fitness-gänget. Ni har verkligen en unik stil att bygga banor. Teknisk terränglöpning, naturliga vattenhinder och mycket hinder utan att de nödvändigtvis är så svåra. En fin balans mellan tekniska och tunga hinder.

Den 17e augusti är det dags för tourfinalen i Backamo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s