Nordic Race Hasle Bakker 2019. @ocrkarin

Fjärde helgen i rad med tävling, varav tredje hinderbana. Fullt ös på jobbet i den nya kliniken. Ska jag verkligen tävla i helgen? Många tankar som snurrade inför planeringen av denna tävling. Mina viktiga tävlingar på våren är över och mitt huvudfokus denna säsongen är VM. Jag tävlar tröttare och med mer träningen i benen än någon annan säsong tidigare. Jag vill inte tappa i form inför den viktiga hösten och trots det tävlar jag riktigt bra.

Jag sprang ett Nordic race lopp förra året och jag gillade verkligen mixen av tunga och tekniska hinder. Utmaningen var att loppet var 5km, där tyckte jag det var svårt att veta hur hårt eller inte du skulle köra för att orka hela vägen. Jag missade första Nordic Race loppet 2019 och ville verkligen få in ett innan sommaruppehållet. Så vi valde att kombinera midsommarfirande och att springa loppet. Lika mycket som jag ville springa loppet ville jag ändå göra som vi planerat och det var att campa. Så vi packade bilen med tält, stormkök och bilade ner till Århus, Danmark på torsdag eftermiddag.

Vi valde en camping som heter Blommehaven camping i Århus, vilket låg i ett så häftigt naturområde. En stor lövskog med massor av löpstigar, mountainbikespår och fin strand. På fredag förmiddag rekade vi banan, tog en tur inne i Århus centrum och sedan på eftermiddagen tog vi en löptur inne i naturområdet. Så häftig plats. Dit kan jag verkligen rekommendera er att åka om ni är i närheten :). Lite för mycket aktivitet och alldeles för lite sömn med två nätter i tält innan loppet. Jag var okej med det. Nordic race var inget lopp jag planerat att köra från början och huvudplanen var en campingresa. Jag älskar att vinna, jag motiveras av att jag vill vinna, men jag älskar också att utöva den här sporten, oavsett om jag vinner eller ej. Så med vetskapen att jag inte optimerat mina chanser att vinna i ett tufft startfält var jag riktigt taggad på lördagmorgon. För det är bra att tävla med en tröttare kropp än vanligt, när förutsättningarna inte är helt som du vill att de ska vara. För så kan det vara. Att något händer inför ett lopp och du får inte den uppladdning du vill ha. Då är det skönt att veta att det går ändå.

Vid uppvärmningen känner jag mig stum och seg i benen. Jag har inte känt så här på länge inför en tävling. Jag ler lite åt utmaningen och känner att jag är redo att ta mig an den. Känner mig lugn.

Starten går i en lång brant backe. Benen svarar inte och jag klarar inte att hänga med i täten. Jag tappar mycket redan de första 300metrarna. Vi svänger ner och springer sedan nedför, där släpper jag benen och får springa om ute i det höga gräset, en, två tjejer. Tills jag är ikapp och bakom Annika, Ida är precis framför henne. Jag har tagit in det mesta jag förlorade uppför. Nät, dipswalk och löpning. Ida, drygar sakta ut ledningen för varje hinder och löpsträcka. Jag håller ryggen på Annika. Jag tappar Ida mer och mer framför mig. Branta partier uppför och sedan ner igen. Nedför stumnar framsida lår på ett nytt sätt. Nedförslöpning brukar vara min styrka och jag blir lite frusterad över känslan men accepterar den. Jag fortsätter att pusha mig framåt, hittar inte riktigt mitt tempo. Efter ca 2-3km går jag om Annika på ett över-under hinder, hon springer precis bakom mig. Det är då jag inser att jag springer bra. Annika är en riktigt stark löpare och jag brukar behöva fastlanes eller en hindertät bana för att ta henne. Idag är det en kombination av hindertät bana och att jag springer bra.

Vi kommer fram till en low-rig/force5 rig där vi ska ta oss fram i en hängande stege, ringar osv. Jag svingar så mycket jag kan för att använda så få grepp som möjligt. Ser klockan och gör en sista sving, i fokuset missar jag en nun-chuck i stål som hänger ner innan klockan. Jag svingar rakt in i den och skallar den. Känner direkt att det blev en lätt bula och jag springer vidare. 

Bärhinder, brant backe, repklättring, irish-table och Ida fortsätter att sakta dryga ut ledningen till mig. Jag gör flera missar där jag springer fel vid flera ställen för att jag inte letar efter markeringarna. Jag inser att det spelar roll att ha sprungit en tävlingsserie flera gånger. När jag ska svinga i ringarna tar jag full fart för att ta två taget, missar och åker tillbaka till en. Försöker en gång till, missar igen men denna gången missar jag nästa ring också. Blir hängandes i en arm innan jag får svingat fram igen. Springer vidare och kommer fram till Atlasstenen. I första taget glider den ur mina händer och jag får börja om, får grepp och lyfter snabbt upp den. Springer vidare. Jag ser fortfarande Ida framför mig men det kommer bli riktigt svårt att stänga den här luckan. Jag pressar. Välta-däck och jag springer fram till den första, börjar lyfta och då skriker en funktionär på mig. Då har jag tagit herrvikten. Springer över till nästa lite frustrerad, välter den två gånger snabbt innan jag springer vidare. Springer på en liten bana, springer fel för jag inte lyfter blicken, det är tredje gången jag gör detta på loppet. Blir lite frustrerad och använder den mot nästa hinder.

Rabbit-hole. Där du ska upp i ett hål krypa till ett annat där du ska hoppa ner igen. Väl där inser jag att det kommer två hål till och får skrika och fråga om jag ska upp igen och gör samma sak en gång till. Springer vidare till nästa hinder som är en släde som ska puttas framför dig och sedan dras tillbaka. Hindret var inte där dagen innan när vi rekade och igen blir jag förvirrad över vikterna. Slarvar bort sekunder innan jag frustrerat putter och drar den tillbaka. Springer vidare, trött, seg och börjar bli tom i huvudet. Kommer fram till en rigg där jag ser Ida, hinner tänka att det kanske ändå går. Påbörjar den och strax är hon klar, Fan.

Jag kämpar vidare så fort jag kan och springer in mot eventområdet. Jag kommer fram till hindret där en tung boll ska kastas över ett plank. Där står det 15-20 killar, en av dem var Nikolaj Dam, en av Danmarks bästa OCR-löpare, de har inte klarat hindret. Jag letar upp en liten boll, gör en knäböj och på vägen upp kastar jag bollen över planket och klarar det på första försöket. Jag hoppar upp för en vägg och då hör jag att Ida går i mål. På vägen upp för andra väggen skriker en funktionär, jag fattar inte vad han säger eller att han pratar till mig. På vägen vidare uppe på väggen tar han tag i mig och säger att jag måste göra om den. Då har jag tagit en ställning i överkant, en ställning jag inte såg. Ida är i mål och jag ser inte Annika, orkar inte tjata, hoppar ner, gör om det och tar mig vidare på hindret och springer in mot sista väggen, ”Blades”. Andas innan jag kör, sätter i en fot på listen, titta upp mot plattån och tar tag i den med bägge händer och drar mig upp och över mållinjen som tvåa efter Ida.

Ett fantastiskt roligt lopp och jag är så otroligt stolt över mig själv. Över mina val och hur väl jag lyckades pusha mig själv trots en mindre bra känsla. Jag gillar verkligen Nordic race fördelning av olika typer av hinder. Distansen är jag inte helt säker på vad jag tycker. Jag märker att jag har tävlat främst på 8km i 5år i alla fall. Jag har så svårt att hitta rätt tempo, vilket inte är så konstigt :).

Jag insåg väldigt tidigt att det spelar roll att du har sprungit en tävling flera gånger och/eller att du har koll på deras upplägg. Jag gjorde alldeles för många onödiga missar där jag förlorar flertal sekunder vid varje miss. Du lär dig, när en race-serie använder samma typ av hinder, hur de brukar bygga dem, som tex ringarna. Med över 20 Toughest-lopp i bagaget så har jag väldigt bra koll på hur de bygger sina hinder och det är väldigt sällan jag gör några stora missar där.

Lopp som inte går helt enligt plan är frustrerande men samtidigt så bra. Jag lär mig så otroligt mycket om mig själv och saker jag behöver förbättra. Jag vill utmana mig själv att våga kliva ur tryggheten. Jag vill inte begränsa mig själv pga av en rädsla att minska mina möjligheter till att vinna ett specifikt lopp. Jag vill inte enbart springa när jag är toppad eller att alla förutsättningar är perfekt. Jag lever ett liv som kretsar kring fler saker än bara OCR, tro det eller ej ;).

Samtidigt så älskar jag att vinna, så är det. Det svider att jag inte ger mig själv alla möjligheter till att göra just det. Så denna helgen var en utmaning på många plan. Våga bryta min winning-strike för att lära mig, för att fortsätta utvecklas som atlet. Mitt huvudfokus i år är VM, det är då jag ska vara som bäst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s