OCR European Championship 5km. @ocrkarin

Det här börjar ju bli lite tjatigt men jag tar det en sista gång, sen ska jag gå vidare :). Som de flesta av er vet så tvekade jag mycket och länge om jag skulle delta på årets EM. Jag var inte nöjd med hur banan byggdes förra året och jag var skadad i månader efter eventet. Men jag kunde inte släppa tanken att delta. Jag ville ha ett EM-guld. ”Antingen så åker du, så har du åtminstone försökt eller så kommer du sitta hemma och sura över att du inte åkte.” Så jag tog tillslut beslutet att åka.

För att avdramatisera hela helgen fortsatte jag att träna och tävla hela vägen in mot helgen (vilket såhär i efterhand inte var det smartaste). När jag väl bestämt mig för att åka så var jag taggad och glad. Jag lovade mig själv att inte åka dit och vara bitter, det gynnar inte någon och absolut inte min egen prestation. Nu är det ett nytt år, ny tävling, en chans att få revansch på förra årets upplevelse och att ta det efterlängtade guldet.

Jag var extremt lugn inför helgen. Upplevde i stort sett ingen nervositet. Jag kände ingen prestationsångest. Jag var taggad och tyckte det skulle bli riktigt kul att se hur jag skulle klara av banan. EM är känt för att vara en teknisk – ninja bana som kräver ett uthålligt grepp. Egenskaper jag inte lagt fokus på alls detta året av flera anledningar. Trots det så vet jag att detta är till min fördel. Jag är teknisk, jag är stark och jag har mycket erfarenhet i sporten. Jag kanske inte har tränat så specifikt i år men jag vet att jag kan göra riktigt bra ifrån mig. 

Jag och Axel rekar banan 2timmar innan start. Vi hann inte kolla den dagen innan och jag ville se de mest tekniska hindren. Väl i startfållan känner jag mig fokuserad, lugn och glad. Jag är på rätt plats. Starten går och som väntat är det trångt, vi springer in i varandra men snabbt sprider fältet ut sig. Ulrikke tar ledningen med Ida tätt bakom. Banan går upp för en brant backe, några tekniska hinder på vägen. Vi kommer fram till en säck som ska bäras upp för ännu en backe. Ulrikke drygar ut ledningen, Ida lika så till mig. Jag andas tungt, vaderna brinner och jag försöker hålla så lite i säcken som möjligt för att spara greppet. När vi springer nerför igen tar jag in på dem. Flertal tekniska hinder, draghinder och sedan kommer vi fram till den långa riggen – north pole. Där du först ska ta dig upp för ett lutande rep, under ett nät utan att nudda marken, ringar och sedan avsluta med ca 8 rep på längden. Den är svår att göra snabbt. Klumpigt rör jag mig framåt. Tar in något på Ida. Ute ur riggen är pumpet i underarmarna ett faktum. Ida joggar framför mig och jag gör detsamma. Snart kommer low-riggen. Ett hinder som stoppade många löpares EM förra året.

Jag och Ida startar i stort sett samtidigt på hindret. Greppen är lackade och jättebra grepp i, fram tills att regnet kom. Jag jobbar mig metodiskt igenom hindret. Kommer halvvägs, sätter mig i repet för att vila händerna. Nu kommer det ett parti med ringar, ringar som vanligtvis är ett lätt hinder. Men med fullt pump i underarmarna och glashala ringar blir hindret till din värsta fiende. Ida sätter fart först och jag snabbt därefter. Halvvägs händer det som jag inte trodde skulle hända, Ida halkar av ringarna. ”Shit, fokusera nu Karin” hinner jag tänka. Jag håller ett hårt grepp om varje ring, dubbelfattad. Gör en lätt pull-up i sista ringen och slår på klockan. Jag skriker av lycka inombords men utåt fokuserar jag redan på nästa hinder.

Ulrikke är redan klar med det. Jag fokuserar på mig. Jag har pump i underarmarna och vill inte vara övermodig. Andas lite extra innan jag kör nästa hinder som kräver att mina händer fungerar – the maze. Tillslut hoppar jag upp och inser att greppet är jättebra, irriterar mig lite på att jag väntade fullt så länge. Sätter igång. Funktionären skriker på mig att hoppa ner. Jag fattar ingenting. ”Fötterna måste hänga fria innan du kör”. Oj, kör en gång till, utan problem. Nu en längre löpsträcka, armarna hinner att hämta sig.

Jag springer helt ensam, Ulrikke är långt fram och trean ser jag inte. Vi tar oss igenom långa backar och hinder. Sedan tillbaka in mot eventområdet. Jag ser Ulrikke framför mig, hon gör klart hindret ”Bison”, hon måste ha strulat någonstans. Jag kommer fram till samma hinder, hindret som tar mig tillbaka till hindret ”skullvalley” på VM 2015. Klättergrepp på sidan, ett hängande nät i mitten där du bara får använda händerna och sedan grepp på sidan igen. I nätet känner jag att händerna brinner, underarmarna börjar säga ifrån. I slutet går det uppför, greppet börjar att ge sig. Jag kastar upp en armbåge för att säkra att jag inte tappar greppet. Börjar bli riktigt orolig att jag ska tappa. Tar tag i ett klättergrepp och inser att de är riktigt bra grepp i dem och jag klarar hindret. JA! Springer vidare. Jag går över en vägg, en kompis Matilda som vet hur skeptisk jag var inför hela eventet skriker. ”Har du kul Karin?” Jag känner in situationen och skrattar lite lätt och skriker tillbaka ”ja”, hoppar ner från väggen och springer taggad till nästa hinder.

Jag ser Ulrikke framför mig nu. Jag vet att jag är stark i slutet, fördela energin rätt nu. Bokstavshinder, hamsterhjulet, flying-monkey, rampen. Jag tar mig ner för väggen in mot sista hindren. Ulrikke är precis framför mig. Hon är mitt i pegboard-hindret när jag är klar med hindret innan. Jag går mot det, hämtar mig. Precis när jag ska börja ramlar Ulrikke av hindret. Jag fokuserar på min uppgift, hur jag ska ta ann hindret. En Peg i taget. Ett hinder jag inte är allt för van eller bekväm med, men jag vet hur jag ska göra, greppet svarar. Jag slår på klockan. Klar med första delen. I ögonvrån ser jag Katja, bryr mig inte om henne. Jag har ett hinder kvar. I nästa del av hindret är det en kille i vägen, jag går till höger för att ta en annan linje. Då skriker funktionären på mig att jag måste ta samma linje som jag startade på. Förvirrat tittar jag tillbaka och killen är fortfarande inte klar. Jag skriker tillbaka. Hon vägrar att låta mig köra.

Stressad och förbannad vet jag inte vad jag ska göra. Tillslut kommer det fram en annan funktionär som säger till mig att köra. Förbannad hoppar jag upp på hindret, kör det snabbt, slår på klockan, puttar ner en fotograf som sitter mitt i landningen. Sprintar så fort jag kan, jag har ingen aning om vart Katja eller Ulrikke är. När jag närmar mig mållinjen så ser jag att jag är först.

För ett lopp. EM är verkligen speciellt. Precis som förra året så handlar det inte om vem som är snabbast, utan den som lägger upp den smartaste strategin och fördelar sin energi och kraft rätt. Jag gillar det, jag tycker det är ett intressant och spännande sätt att tävla på. MEN, jag tycker inte det är ett helt rättvist EM. För mig ska ett EM vara en tävling som representerar hur OCR ser ut i Europa. Det tycker jag inte detta loppet gör. Det här formatet passar mig väldigt bra men jag tycker inte det är helt rättvist som ett EM. För att ta ett exempel. En atlet hamnar på pall på VM, men går inte i mål på EM, då är det något som inte stämmer. Men på det personliga planet så har jag lärt känna EMs sätt att bygga banor på och har lärt mig hur jag behöver tävla för att få ut min bästa kapacitet.

Jag är så otroligt stolt över mig själv. Det har varit fullt ös på alla plan för mig den här våren. Jag har gått in med inställningen att jag kommer vara trött. Jag kommer vara sliten och det är okej. Jag har ställt in mig på att tävlingarna får lite gå som de går, trots det (eller kanske tack vare det) har det gått så sjukt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s