OCR European Championships 15km 2019. @ocrkarin

Dag 2. Kroppen är trött, sliten och väldigt väldigt nöjd. Det tog några timmar innan gårdagen landade. Jag gjorde det. Jag tog mitt första mästerskaps guld. Trots dåliga förberedelser inför denna helgen så fick jag ut min kapacitet när det verkligen räknas. Jag sprang strategiskt och framförallt mitt eget lopp från start till mål, utan att tumma på den. Inför fredagens 15km så kände jag mig nöjd. Jag försökte skaka av den känslan, får jag ville ta ett guld till. Men känslan var riktigt stark, jag var så inställd för ett år sedan att jag skulle ta hem ett guld och istället blev det en flopp. När jag nu stod med guldet i handen hade jag svårt att tagga till, ladda om inför långa banan. Väl i startfållan var det som bortblåst. Jag var taggad igen. 15km och ca 65 tekniska hinder. Jag gick in för att vinna. Igen.

Jag, Ulrikke och Annika springer tillsammans de första kilometrarna. Turas om i placeringarna fram till kilometer 2-3km, då rycker Ulrikke och jag ser henne inte förrän in slutet på loppet.

Underarmarna är bättre idag än gårdagens, får inte alls samma pump men benen däremot. Jag kan verkligen känna att jag tävlade dagen innan. Jag får inte alls samma svar och får lätt syra vid varje hinder och uppförsbacke. Jag ignorerar det, trycker på så mycket jag vågar – rigg efter rigg. Varje hinder känns lite bökigt och jag har intre alls samma fokus som dagen innan. Efter 5km kommer jag fram till en rigg som det tar tvärstopp i. Jag förstår inte hur jag ska ta den. Det är en low-rig med en nun-chuck, boll, två ringar och sedan en liggande stolpe, gånger tre i längd. Jag är trött, ofokuserad. Försöker säkert tre gånger på första partiet innan jag tillslut får upp en tå på stolpen. Brottar mig igenom resten av riggen och andas ut när jag tillslut klarar den. Här tappade jag ett försprång mot Ida på ca 30sekunder och en massa energi. Jag försöker lyfta mitt humör ur källaren. Kollar på klockan, 6km(!), ”äh fy fan vad långt det är kvar”, ”jag är helt färdig nu”. Uppför, nedför och en massa löpning utan hinder. Jag leder fortfarande över Ida, påminner mig själv om att jag faktiskt springer fort, det är jobbigt att springa hårt. Och jag får upp gnistan igen.

Vi kommer fram till hindret – twister. Jag är lite nojig innan hur greppet är, det är smala stänger men det går riktigt bra, gör ont som f** men greppet är bra. Halvvägs delar hindret sig. Jag hänger längst ner och nästa grepp är längst upp, ca 30cm från där jag hänger. Jag kan ju omöjligen behöva gå dit upp nu. Ser ställningen, sätter min vänster hand i den, laddar för att göra en pull up till det höga greppet. NO, No, No skriker funktionären. Jag går ner till greppet igen och ska trots allt upp till det där höga greppet. Funktionären skriker på mig igen, RETRY! Pga att jag tog i ställningen måste jag göra om hela hindret. Jag blir förbannad. I min mening: tog jag i ställningen, hoppade ner utan att det på något sätt hjälpte mig. Men regler är regler. Jag hoppar ner från hindret och måste göra om det. Ett hinder du inte vill göra om. Greppen skär in i mina redan ömma händer, halvvägs gör jag en explosiv pull-up för att ännu en gång nå det höga greppet. Gör klart hindret, slår i klockan och springer muttrandes vidare, nu ca 30 sekunder bakom Ida. Här tappar jag glädjen, drivet. Undrar vad jag håller på med. Vårens hektiska schema gör sig påminnt, jag är helt slut.

Jag måste påminna mig själv gång på gång. ”Du ligger trea, du springer bra, fortsätt pusha, du vet att loppet inte är över”. Jag drar ner på tempot, trycket finns inte där och jag är rädd att ta slut. Jag och *Ida pendlar mellan 10-60 sekunder mellan oss. Runt 10km rycker jag mig själv ur dvalan. ” Nu är du här, du gör vad du älskar, du gör det bra” ”Om det i inte funkar att pressa dig så ska du åtminstone glädjas åt att vara här”. Något händer i mig. Jag leker på hindren, ler åt funktionärer och elitmän som jag springer om. Efter ett tag blir jag varm i hela kroppen och översköljs av en enorm tacksamhet. Tacksamhet över gårdagens prestationer, över allas engagemang och glädje för min skull. Jag springer vidare leendes.

Vid kilometer 13 kommer jag fram till hindret ”Mad-men”. Ett hinder som börjar med en monkeybar, följt av en snurrande stång med en massa pinnar som sticker ut från den. Ida har fastnat. Jag vet inte hur länge hon stått där, 1minut kanske. Jag har aldrig sett hindret, jag svär lite åt min naivitet att inte ha kollat upp alla hinder innan. Jag kliver upp, testar samtidigt som Ida. Hon ramlar ner och jag strax efter. Jag kom knappt fyra steg. ”Oj då, tänker jag”. Jag går ifrån hindret, känner hur trött min överkropp är. Trycker på mina underarmar får att få ur det överflödiga blodet ur dem. Ida kör igen, kommer halvvägs. Jag kör, kommer lite längre den här gången, ramlar ner. ”Tänk om varken jag eller Ida klarar denna”, tänker jag för mig själv. JO, det måste vi. Ida kör, jag väntar, kollar när hon kör, tre peggar kvar. Hennes coach peppar, utan att tänka mig för peppar jag med. Hon ska precis sträcka sig efter klockan och tappar. Fan, eller JA. Jag fokuserar på mig igen.

Jag kör, halvvägs har jag bra grepp, jag bestämmer mig för att hoppa sista biten. Gungar en, två, innan jag hinner räkna till tre och hoppa så tappar jag greppet. Fötterna är på väg fram- och uppåt. I luften hinner jag tänka, ”upp med händerna”. Dunk – Jag landar rakt på ryggen och bakhuvudet. Jag hör flera komma springandes mot mig. Andra skriker och undrar hur det gick. Jag tittar upp mot hindret ovanför mig, känner efter, men bara lite. Inget gör vansinnigt ont och jag ställer mig upp. Mina år på fotbollsplanen och på snowboard har lärt mig att ramla hyfsat säkert och jag tackar mitt gamla jag för det. Skakar av mig fallet. Det SKA gå. Jag går upp igen, monkeybar, 1-2-3. Tar tag om varje nun-chuck. Bestämmer mig. Halvvägs har jag bra grepp, jag svingar igen, 1-2-3, släpper och hoppar mot klockan, når med fingertopparna. JAAAA! Springer vidare, sjukt nöjd.

Lite hinder och sedan löpning. Jag ler. Glad att jag är okej trots ett ganska illa fall, glad för att jag trots dålig känsla ligger tvåa, på EM. Det börjar dra bak i ländryggen på höger sida, hugger till. Jag får ta djupa andetag för att det ska sluta krampa. Fallet gör sig påmint men nu är det bara få kilometer kvar. Jag vet vilka hinder som är kvar. Det här kommer gå, oavsett placering så kommer jag gå i mål. Kommer in mot eventområdet. Axel kommer och möter mig ”Ulrikke har fastnat på hamsterhjulet”. ”TA DET LUGNT. Du kan de dessa hinder”. Utan att stressa upp mig fortsätter jag framåt, jobbar mig metodiskt igenom varje hinder. Jag kommer fram till hamsterhjulet och då ser jag Ulrikke. Jag hoppar upp på hindret, inga problem. Jag leder med 200meter kvar till mål. Greppet känns bra. Rampen, några väggar. Jag slutar le och går in i mig själv, fokuserar.

Jag har ett hinder kvar. Jag är ensam. Jag ser mållinjen. Jag kan ta mitt andra EM-guld på två dagar. Jag kommer ta det. Jag tar fram min påse med kalk, det är slut, helt slut. Jag är lugn, greppet har känts bra de senaste hindren och jag klarade pegboarden utan problem igår. Jag tar tag om två peggar, kliver upp på stegen. Tittar på mållinjen en sista gång innan jag kör. Jag hänger, jobbar mig metodiskt framåt. Men tidigt känner jag det jag inte vill nu. Tränger bort känslan. Jag vill inte. Kom igen. Jag tar för mycket fart, missar och tappar jag greppet. Mitt grepp är helt slut, peggsen är glashala. Jag går ner. Börjar le. I denna absurda situation så kan jag inget annat göra än att le. Fortfarande övertygad om att jag kommer klara det. Tar upp min påse med kalk igen. I något desperat försök om att det kanske finns något kvar, den är snustorr. Jag tar upp samma pegs igen. Jag kommer längre denna gången, för sent börjar jag ta fart men greppet är redan slut. Jag tappar en andra gång. En gnutta tvivel börjar väckas, ”tänk om det inte går, tänk om samma sak händer i år igen”. Jag påminner mig själv om att jag redan vunnit ett EM-guld och ler. Tänker: ”det gör inget”. Då kommer Katja. Jag har inte sett glimten av henne på hela loppet. Utan tvekan plockar hon upp två peggar. Jag kan inte göra annat än att stå och titta när hon klarar hindret. Jag klappar för henne.

Kommer på tanken att jag kanske ska testa att skölja av händerna. De är fulla av handsvett, gammal kalk och energi gel. Om jag får bort allt det så kanske det kommer funka bättre. Jag frågar en funktionären om jag får ta vatten, det får jag. Sköljer av dem och jag känner direkt att greppet förbättras. Jag tar två nya peggs, tar mig framåt, mer än halvvägs har jag bra grepp. Nu kör vi. Jag tar fart, släpper, hoppar och slår på klockan. JAAAAA! Blir så sjukt glad. Nu VET jag att jag kommer klara banan. Kör sista hindret och springer leendes över mållinjen som två på EM 15km.

Efter några minuter landar det. Hur nära jag var att vinna ytterligare ett EM-guld. Jag vände och vred på det tusen gånger vad jag kunde gjort annorlunda, tanken slår mig än idag en vecka senare. Men fakta kvarstår. Jag vann på torsdagen pga att Ulrikke tappade på sista hindret. Katja vann över mig på fredagen för att jag tappade på sista hindret. Det är någon form av karma i det :). Utöver den detaljen så är jag så jäkla nöjd. Två tävlingar – ett guld och ett silver.

Det är få banor jag är oslagbar på, egentligen ingen. Men jag är en all around atlet – ge mig en sprint, kort, lång, teknisk eller tung bana; och jag kommer prestera bra på den. Ännu en gång har jag visat det, ffa för mig själv. När tjejer, som vanligtvis alltid placerar sig högt upp, inte går i mål på denna tävling så kan jag inget annat än att vara sjukt nöjd.

Jag har också lärt mig mycket den här helgen. Jag har lärt mig att sluta vara så principfast och envis när det bara drabbar mig själv. Jag ville springa tävlingarna den här helgen för de passar mig bra. Men pga förra året så ville jag visa att jag inte tyckte om deras sätt att bygga banor. I den bitterheten så toppformade jag mig inte till den här tävlingen, snarare tränade ner mig. För att på något dumt sätt ”make-a-point”, men det drabbade ju endast mig själv. Lesson learned. Du måste delta för att kunna vinna. Nästa år är detta event på min lista från start!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s