Toughest Oslo 2019. @ocrkarin

Alla bilder är tagna av grymma Jacques Holst!! Besök hans sida på jacquesholst.com.

Jag och Hilde värmde upp tillsammans och vi var riktigt nervös bägge två. Bägge två ville vinna. Vi vet bägge två att vi är varandras stora konkurrenter men samarbetet funkar ändå extremt bra. Vi vill varandra väl och att det ska gå bra för den andra. Men vi vill vinna själva ännu mer. Vi pushar varandra fysiskt och mentalt på ett sätt vi bägge två växer av. Vi tar fram en potential hos varandra som kanske inte hade funnits där annars. Och vet ni vad. Vi har kul tillsammans. Sjukt kul. Vi lider igenom nervositet, prestationsångest tillsammans. Skrattar med och åt varandra på ett sätt som gör det hårda jobbet mycket roligare och inte lika ensamt som en individuell idrott kan vara. Vi är bägge två lagspelare som tävlar i en individuell idrott. Vi har kommit så nära ett lag vi kan komma tycker jag. Och inte bara jag och Hilde, utan flera av oss tränar och tävlar ihop.

bild: jacquesholst.com

Jag har en bra känsla i kroppen. Jag har tränat på bra i sommar och har börjat släppa lite på träningsmängden inför höstens tävlingar. Jag känner mig lite ringrostig efter ett långt uppehåll från de specifika Toughest-loppen, men kroppen är pigg.

Starten går och inte helt oväntat tar Annika, Linnea och Hilde täten. Upp, upp, upp – A-frame, höbalar, bärhinder och vi byter om i placeringarna. 1km in och vi springer ner mot Eventområdet igen. Annika är först, Hilde springer om mig i nedförsbacken, jag springer om Linnea. Ringar, dragonsback. Annika och Hilde är på fast-lanen på floating walls, Linnea tar easy-lanen. Jag får vänta in Annika på hindret någon sekund innan jag kör. Jag kör. Metodiskt, långsamt men utan problem. Annika klarar den, Hilde tappar. Jag och Linnea gör hela hindret lika fort, jag blir lite irriterad över att inte ha sparat någon tid men springer vidare. 1,5km in och jag är riktigt trött, låren känns som gelé och jag undrar om jag verkligen kan pusha så här hårt så tidigt. Men jag måste om jag ska ta hem det här.

Wreckbag carry. Bild: jacquesholst.com

Trampolin-hopp, följt av simning. Annika leder med ca 20sekunder över mig, Linnea är mig tätt i hälarna. Terränglöpning och i nästa kurva ser jag att Hilde har börjat ta in igen. De förlorade ca 40sekundrarna tar hon igen i varje nedförsbacke. Vi kommer in mot eventområdet och Hilde är nu precis bakom mig. Flying-monkey och därefter laxtrappan. Annika tar repklättringen och efter hindret är jag ikapp henne igen.

Spinning-wheels och därefter kommer trapporna. De sjukt långa trapporna. Första ska vi ned för 300 ståltrappsteg, för att i botten göra en U-sväng och vända direkt upp igen – 300(!) trappsteg. I början känns det helt okej, jag tänker att jag ska jogga upp. Mjölksyran slår som en kniv i varje framsida lår och jag tvingas gå. Annika drar ifrån lite och Hilde passerar mig uppför. Det är långt till fjärde plats. Det är mellan oss tre nu. 

Lång löpning – Annika och Hilde drygar ut ledningen mot mig. Då kommer vi till Nun-chucksen där de tar easy-lanen och jag fast-lane. Jag tar in mycket tid på dem. Springer om Annika efter hindret och in i skogen nedför i terräng. Jag drygar ut ledningen mot Annika och då kommer blixten på min höger sida. Hilde springer utan tvekan i den tekniska terrängen. 

bild: jacquesholst.com

Bärhinder och därefter simning igen. Hilde går i och jag kastar mig i någon blandning mellan magplask och dyk. Vi simmar bredvid varandra som två gamla tanter på våran söndagssimning. Skrattar lite åt hela situationen. Vi närmar oss stegen. Jag säger till henne att köra först. Hon svarar tillbaka – ”samtidigt”. Jag tar vänster sidan och hon höger. Jag lägger en hand på översta trappstegen. Får mina fingrar över kanten. Sekunden efter ställer sig jag och Hilde på trappan samtidigt. Då pressas hela trappan in mot bryggan – med mina fingertoppar emellan. AAJJ – jag hoppar snabbt av stegen i vattnet igen, skriker på Hilde att skynda sig. Jag får tillslut loss fingrarna och som tur var gick det bra.

Ur vattnet känner jag mig pigg, springer om Hilde(!). Försöker skapa lucka men då kommer det en ny nedförsbacke. Vi springer strax upp igen och närmar oss Ninja-steps. Hilde är först. Vi vill springa på samma bana. Dagen innan hade Hilde problem med hindret och jag saktar in för att vänta in banan och för att se när hon kör samtidigt som jag sakta joggar mot samma bana. YES! Hon klarar det och i samma sekund är jag nästan framme vid hindret och måste sätta fart, allt för lite och halkar på tredje plankan. F*N, irriterad över mitt förlorade fokus springer jag snabbt tillbaka. Annika klarar hindret när jag tar sats mot det igen. 1-2-3-4-5 steg och jag klarar det. Mumlar något för mig själv i frustration och vänder det mot löpningen. Upp, upp, upp. Jag har ca 25sek till Hilde, 15 till Annika. 100 höjdmeter senare och ännu en nedförsbacke drygar de ut ledningen till mig.

Floating walls. Bild: jacquesholst.com

Jag börjar tappa hoppet om att komma ikapp. De är klara med jeep-dunkarna när jag närmar mig dem. Springer vidare mot rampen. Då ser jag en blöt rand på rampen – någon har missat. Jag närmar mig, då är det Hilde som är på sitt andra försök – missar igen. När jag närmar mig rampen så möts våra blickar – hon säger ”kör”. Jag tittar ner, vill inte göra samma misstag som på Ninja-stepsen. Jag springer mot rampen och tar den. Tar mig ner för brandstången och då hör jag publiken tjoa. Hilde klarade rampen och jag svär lite åt att jag inte fick mer tid – japp, där ville jag inte att hon skulle klara den. För en Hilde som klarar rampen kommer som en jäkla kanon efter i löpningen.

Jag kör dips-walken och springer så fort jag bara orkar mot den långa, branta nedförsbacken som tar oss botten av den berömda skidbacken vi ska upp för. Jag lyckas hålla henne borta länge men sakta, sakta tog hon in sekundrarna från rampen. När vi sprungit några meter upp i backen passerar hon mig. Jag försöker matcha, men det finns bara ett tempo i den där jäkla backen. Jag peppar henne att försöka ta Annika, hon svarar vi gör det i lag. Jag blir irriterad för jag vet att hon har mer power i benen än vad jag har. Hon ligger 1 meter framför mig, 2m, 3 meter, 4 meter, 5 meter. Vi tar bägge två in på Annika, men inte tillräckligt. Benen bränner och svetten rinner ner i ögonen. Jag hör pappa skrika till höger om mig. Jag hittar ett tempo jag inte släpper. Vi får cementen under fötterna. Det betyder att det är nära, jag testar att öka. Jag närmar mig Hilde igen; 4 meter, 3 meter. Det kan gå. Men nej. Jag springer in som trea, 2 sekunder efter Hilde, 18 sekunder efter Annika. Vi kastar oss i en hög på cementen och mjölksyran skjuter ut i kroppen.

Oslo har alltid varit en favorit i touren. Den skiljer sig verkligen ut från de andra loppen och avslutningen är episk. Jag har egentligen aldrig presterat mitt absolut bästa här och löpningen spelar för stopp roll för att den ska passa mig. Men jag älskar den ändå. De tidigare åren så har jag varit långt bakom ettan, inte haft en chans. Nu var jag och nosade på förstaplatsen flera gånger och det hade varit möjligt i lördags. Jag pushade stenhårt och gjorde väldigt få misstag. Jag har saker som ska justeras och göras bättre inför nästa lopp men för nu är jag stolt över min prestation i lördags.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s