OCR World Championship 3km. 2019

Äntligen är det dags för helgen som jag tränat inför hela året. Det här är min första säsong som jag verkligen lagt allt mitt fokus mot att vinna ett VM-guld –  med fokus på 15km. Jag har sagt det de tidigare åren men tappat fokus så fort Toughest-säsongen har satt igång. Men inte detta året. Jag har fortsatt att påminna mig vad mitt huvudmål för säsongen är och har tränat på igenom hela vårsäsongen. Jag har tvingat mig själv att lita på min plan. Min första tävling som jag känt mig ordentligt utvilad inför i år är Toughest-finalen och den lämnade mig med ett stort självförtroende inför VM.

Mitt huvudfokus inför VM låg på 15km och därefter 100m sprint och team. Jag hade svårt att bestämma mig för om jag skulle springa 3km eller inte. Jag har presterat bra på den men aldrig riktigt känt mig hemma, det slutar med att jag bestämmer mig för att köra. Jag har inget att förlora.

Uppladdningen känns bra, jag sover bra, jag har inget att klaga på. Jag ställer mig på startlinjen och så här i efterhand så kan jag erkänna för mig själv att jag var spänd, nervös och satte en enorm press på mig själv att prestera. ”Nu har du bestämt dig för att köra – då kör du”. Så fort starten gick kände jag att kroppen inte var med mig. Jag startade klokt, sprang i mitt tempo, ändå fick jag mjölksyra i hela kroppen direkt. Loppet startade med hinder jag tycker om och är bra på, men det funkade inte. Jag hamnar snabbt väldigt långt bak i ledet. 1,5-2km in i loppet ligger jag redan 2minuter bakom ledaren och min tankar börja dras mot morgondagen. ”Kroppen svarar inte idag, du kommer inte komma ikapp på endast 2km”. Jag ger det hela en liten chans till, jag fortsätter att pressa en ovillig kropp. Chansar på Gibbons – att svinga och hoppa till klockan, missar. Där släpper jag toppstriden för dagen. Jag fortsätter loppet, fokuserar på att känna in hindren som kommer vara med på morgondagen. Jag fortsätter att springa på, men jag pressar mig inte till max.

Jag går över mållinjen på en 6e plats (7e om man räkna med Lindsay som inte hade något chip på sig). Nu låter jag känslorna komma ikapp mig – jag är besviken, förbannad och aningen orolig inför morgondagen. Det var grymma tjejer som slog mig, inget ont om det. Men den känslan jag sprang med i kroppen var inte min. Det är inte så det ska kännas på den absolut viktigaste helgen på året.

Jag tillåter mig själv att vara förbannad. Jag tjurar några timmar, får ut min frustration. Sen återtar jag kontrollen och börjar fokusera på morgondagen. Jag snackar igenom med mina vänner vad som gick fel idag och vad jag måste göra annorlunda imorgon. Och framförallt – påminner mig om att det här loppet är inte det du har satsat på. Det spelar absolut ingen roll – det är imorgon som räknas. Jag känner mig lugnare igen och bekräftar en viktig sak inför morgondagen. Imorgon ska jag tävla glad, peppad och lekfull, inte under press. Det är då jag är som bäst.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s