Bäst i världen

Skandinaviskt podium
2a Katja. 1a Karin. 3a Ida.

Där har vi den. Den efterlängtade glada, taggade känslan att få tävla. Efter gårdagens platt fall var jag sugen på revansch. Självklart fanns en oro att samma känsla skulle uppstå som dagen innan. Men jag lugnade mig själv i att även om den skulle uppstå skulle det inte få samma effekt på ett två timmars lopp som ett 30minuters.

I startfållan känner jag ett lugn, jag ser verkligen fram emot att springa 15km hinderbana. I ett år har jag hoppats på att det ska regna den här helgen, att banan ska vara blöt, hal och lerig. Som beställt fick jag som jag önskade och jag var riktigt taggad att få en riktigt tuff utmaning framför mig. Det jag gillar mest med dåligt väder och tuffa banor, är att se hur jag förändrar min strategi och min teknik allt efter att banan blir lerigare, blötare och jag blir allt tröttare. Jag gillar utmaningen i att inte kunna göra ett hinder så som jag brukar, att jag måste använda fantasin, lekfullheten till att lösa ett problem.

Starten går och jag springer precis enligt plan, i andra klungan. Min plan är att strikt hålla mig till mitt löptempo för att istället ta in tid på hinder. På 15kms loppet är det många hinder, även mycket hinder som inte ses som ett hinder; ett dike, en kulle, ett träd som ligger över stigen osv. Vid varje element tar jag in tid från löpningen utan att jag behöver ta i mer än nödvändigt – planen funkar perfekt.

När vi sprungit ca 2km kommer vi till ett ”mudland” där vi får släpa på Wreckbags. Hindret är tungt, det går långsamt och det gäller att sig igenom hindret utan att slösa onödigt mycket energi. Efter det kommer det 6st tunga nät som du ska ta med dig wreckbagen under. Tungt, lerigt och lite komiskt. Jag kommer ur hindret först tillsammans med Nicole, Ulrikke och en rysk tjej jag aldrig sett tidigare. Nicole och Ulrikke springer iväg i täten, jag och ryskan springer ihop, länge.

Vi tar oss igenom många mindre tekniska hinder utan att ordningen ändras något markant. Hammond kommer upp och nosar på 3-4 placeringen men försvinner vid nästa tekniska hinder. Kroppen känns riktigt bra, jag springer bra och greppet är fortfarande bra halvvägs. Vi kommer in mot ”vattenlandet”, då har jag precis sprungit om Nicole som brutit loppet och jag ligger nu 2a. Jag rycker ifrån i Vattenlandet och vid sista hindret går jag om Ulrikke som har fastnat. Jag ligger nu 1a och jag blir såå taggad. Springer vidare med mycket adrenalin i kroppen. Kommer fram till en low-rigg. Jag fumlar till det i första ringen, blir hängandes i endast den, kommer inte vidare. David skriker från sidan att jag borde börja om. Envist hänger jag kvar och försöker få tag på nästa stång. Jag har varit i hindret i ca 1 minut när jag tvingas börja om. Då kommer ryskan, Hammond och Ida in till hindret – ”Fan” hinner jag tänka och börjar om. Tar mig tillslut igenom hindret (jag behöver verkligen träna på liknande hinder nästa säsong 😉 ). När jag börjar springa igen känner jag hur trött jag är i överkroppen. Jag har pump ifrån fingrarna upp till axlarna. Och jag vet att Stairway-to-Heaven närmar sig.

Jag påbörjar hindret och jag är riktigt trött, varje steg känns som en omöjlighet. Jag hänger i endast fingertopparna och jag blir förvånad över att jag fortfarande hänger kvar. Två steg kvar, ett steg kvar och det går. Jag blir imponerad av mig själv hur det ens gick att hänga kvar med så lite power kvar. Löpning och benen är det inget fel på. Armarna börjar långsamt återhämta sig men händerna börjar bli kalla. Jag tittar ner på mina händer och bägge lillfingrar är kritvita – Aj då. Min första spontana tanke är, ska jag stoppa fingret i munnen för att värma dem. Jag hinner inte avsluta tanken innan jag inser svaret – absolut inte. Jag börjar blåsa i handen, stoppa in dem i mina armhålor – inte så bra för löpningen. Jag svingar extra med armarna. Allt för att förbereda händerna för kommande tekniska del, den jag har sett fram emot. Vi närmar oss ca 12km och Valkyria. Jag leder. Ida ligger precis bakom mig. Bägge två är trötta – Vi tar oss precis igenom hindret, där du ska svinga dig igenom ringar som dessutom går uppför och sedan nedför.

The nuclear rig kommer därefter, jag fumlar till det. Ida går om mig men jag är strax efter henne. 1km löpning i skogen – då kommer hållet. Jag andas lugnt, drar ner något på farten, samtidigt som jag påminner mig om att det finns inget att spara på nu. Vi kommer tillbaka till eventområdet och monkeybaren med tjocka stänger som också först går upp för att sedan gå ner igen. Ida är i slutet på den när jag påbörjar den. Hon ”chicken-wingar” (hänger i armbågarna) i slutet. Jag påbörjar den, jag känner mig stark. På toppen hoppar jag över en stång, fel beslut. Jag känner att den blöta metallen suger ur värmen och kraften i händerna. Jag börjar att fumla till det. Vågar inte chansa. Jag slänger upp armbågarna iställlet – kör säkert. ”Hellre att du klarar hindret på första försöket och det tar längre tid än att du ska chansa” tänker jag. Jag har aldrig kört tekniken förut men funkade förvånansvärt bra, långsamt men bra.

Ida har drygat ut ledningen till mig. Force-5-riggen, jag är trött i händerna men jag kör långsamt och säkert. Greppet börjar ge sig igen. När jag hänger i sista ringen ska jag ta fram min höger hand för att hänga den i samma ring. Jag är trött och okoordinerad, lyckas pricka den med ovansidan om pekfingret istället för i handen och åker ner i halmen. Ett sus går i publiken.

När jag kommer ner känns jag på armarna, pumpat är inte så farligt men något måste ändras. ”Undra om jag har kvar min höger handske?” Jag letar i minnet och kan inte minnas att jag la ner den i mitt midjebälte (så trött började jag bli). Där var den och jag tar på mig den igen och kör hindret en gång till utan besvär och springer vidare.

”Ida har fastnat i Traverse-ringarna”. Jag springer mot hindret som jag själv fastnade på förra året både på 3kms och 15kms-loppet. Jag tar det lugnt innan, andas. Ida kör. Jag kör. Hon klarar det. Jag blir förvånad över hur bra grepp det är. Irriterar mig på att jag tog det för lugnt i starten vilket gjorde att jag nu har ett väldigt dåligt momentum. Blir hängandes aaaallldeles för länge men klarar det tillslut. 

Igen har jag gett Ida ledningen och hon drygar ut den ännu mer till på nästa hinder och löpningen. Jag börjar att tänka att det nog blir en 2a plats idag, det känns bra, jag slår bort tanken. Övertygar mig själv om att loppet inte är slut, allt kan fortfarande hända. ”Du har chansen idag, inte nästa år”. Jag tar mig tillbaka på banan, inser hur kul jag har. I det hårda arbetet, dåliga vädret så inser jag hur sjukt kul det är att springa hinderbanan. Jag älskar utmaningen i att ta sig fram i dessa förhållanden, att anpassa min prestation, mina tekniker efter vädret och allt eftersom min kropp blir allt tröttare. Det är det fina med hinderbanan, du ska alltid vara redo och såpass genomtränad att du måste kunna anpassa dig efter vad som ställs framför dig. En våg av tacksamhet sköljer över mig, att jag kan syssla med den här sporten så mycket som jag faktiskt gör och alla fina människor som springer med mig och peppar, stöttar och hejar. Jag ler igen samtidigt som jag springer in mot Gibbons – det nästsista tekniska hindret. Hindret som jag testade för förtas gången dagen innan, då hängandes i händerna.


På vägen mot hindret märker jag att jag har ont i mitt vänstra långfinger, tittar ner på det och inser att jag har kramp i det. Tar tag i det och sträcker ut det igen och tar mig upp till Gibbons-hindret. Känner direkt att jag inte kommer kunna hänga i händerna. ”Hur kommer jag dit upp med mina armbågar?”. Fipplar lite innan jag tar ena pinnen i hindret, andra i munnen och gör en pull-up. Och gör klart hindret med chicken-wing tekniken. När jag springer ur tältet mot Dragons-backen kommer David springandes mot mig. ”Ida har fastnat i Skitchen, KÖR NU”! Jag hoppar igenom Dragons back, klättrar ner för nätet lugnt och metodiskt. Sticker in benen extra långt för att inte ramla ner. Fastnar med benen för att jag sticker dem FÖR långt(!!). Fumlar en stund, blir trött i armarna. Mina vänner skriker på mig från sidan. Frustrerad tar jag mig tillslut loss.

Mina vänner fortsätter att skrika på mig att Ida inte klarar hindret. Jag tittar ner på mina underarmar – pumpet är tillbaka. Jag sneglar mot Ida, hon ser frustrerad ut. Jag går sista biten till hindret – jag måste klara hindret på första försöket. Jag trycker lite lätt på mina underarmar för att få bort blodet. Jag går upp i hindret. Alla skriker på sidan om mig, jag hör inte vad de säger, jag stänger av rösterna. Luddes röst tränger igenom, han har sprungit loppet innan mig. ”Använd tummen för att låsa greppet”. Jag testar greppet, det känns inte bra. Jag stänger av alla ljud och röster igen. ”Vad vill du göra Karin?” Jag tar ett grepp om pinnarna med mina pekfingrar ovanpå pinnen. Jag tar ett andetag och lyfter mina ben från plattån. 

Jag känner direkt att jag har det, greppet funkar perfekt. Jag gör hindret lugnt och metodiskt – jag har inte råd med några misstag. Flyttar av och på en pinne i taget och rör mig ner mot klockan. Surret av publiken ökar. Jag flyttar av pinnarna och på igen. Surret blir högre. När jag tillslut är i slutet av hindret släpper jag min vänster hand och smäller den i klockan. Mina vänner, familj och supportrar SKRIKER i ett vrål! Det enda jag tänker är – SPRING!

Ida kan klarar hindret vilken sekund som helst och jag har fortfarande 4 hinder kvar, inga svåra men missar kan göras. Jag springer så fort jag orkar, tanken tränger igenom att jag kan ha gjort det, jag kan precis ha vunnit ett VM-guld. Jag tänger bort tanken och fokuserar endast på min uppgift, att klara alla hinder. När jag tagit mig igenom två stycken och springer bort mot Weavern säger någon att tvåan är igenom Skitchen. Jag fokuserar på mitt nästa hinder. Folk skiker på sidan om mig att jag har vunnit. Jag blir lite irriterad, för det har jag inte, allt kan fortfarande hända. Jag tar mig extra lugnt och försiktigt igenom den glashala Weavern. Ett hinder som inte är svårt, men det är jobbigt och tar tid. Alltså, ett hinder du absolut inte vill göra om i det här läget. Jag klarar det. En liten lyckokänsla sprider sig i kroppen. Det är inte mycket som kan gå fel nu men jag tillåter mig inte att slappna av. Rör, lerhinder och upploppet upp mot den sista väggen.

När jag är uppe på väggen och ska precis ta tag om kanten så ler jag. Jag slänger över ett ben och i den stunden inser jag och tillåter mig att ta in det. Du gjorde det! Du är nummer ett i världen på hinderbana.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s